Vi fick ett tips av Xavier om restaurang Le Procope. Det är Paris äldsta restaurang. Där fanns många minnen av gamla kändisar. Bl.a. fanns Napoleons hatt i en monter. Här serverades traditionell fransk mat. Vi valde Coq au vin som serverades från en liten gryta på bordet. Till det drack vi en Beaujolais.
Maten var god, men personalen på stället verkade mycket ointresserade av sina kunder.
Vi gick till Montmartre. Från hotellet gick vi först till operan. På vägen till operan passerade vi ett boulangerie där vi köpte var sin palmier. Det var mycket trafik runt operan.
Sen gick vi upp mot Montmartre på den ganska tråkiga Rue Blanche. Ett tips är att ta en annan väg. Vi kom fram till Moulin Rouge.
Vi gick sedan och tittade på Sacré Cœur, även invändigt. Det fanns även en trevlig bond-marknad där uppe, men vi köpte inget där.
Vi gick över Seine till Saint-Germain för att äta middag.
Vi hade redan sett ut ett bra ställe pÃ¥ Rue Christine att äta middag pÃ¥. La Rôtisserie d’En Face. Vi började med champagne. Veronica Ã¥t sedan en “Faux filet Hereford d’Irlande à la plancha” (en bra köttbit med bea) och jag Ã¥t en “Pluma de Pata-Negra à la plancha” (spansk fläskfilé). Det intressanta var att kyparen hävdade att den spanska fläskfilén var lite som anka i köttet, och gärna skulle vara rosa. Självklart ville jag dÃ¥ ha min fläskfilé rosa. Det blev jättegott.
Till efterrätt valde jag en Paris-Brest som var snygg, men kanske egentligen inte så spännande att äta.
Totalt sett så tyckte vi att detta var ett mycket lyckat restaurangbesök. 
Vi åkte till Paris. Vi kom dit på förmiddagen och kunde inte genast checka in på hotellet. Vi lämnade väskan och tog en promenad längs Champs-Élysées. Vi åt lunch på en tvärgata. Vi passade på att köpa barnkläder på GAP. Vi kom fram till Triumfbågen. Sen gick vi tillbaka till hotellet längs Seine.
En fin bil kom och hämtade oss.
Mer om denna dag finns att läsa om (och titta på) på vår websida om vårt bröllop.
Jag hade väntat mig detta nästa helg, sÃ¥ jag blev ganska sÃ¥ överraskad. Jag och Günter skulle jobba med ett staket pÃ¥ tomten, trodde jag… DÃ¥ plötsligt dök mina vänner upp.
Vi åkte till Fåfängan, och åt brunch där. Vädret var strålande.
Sen åkte vi och spelade ett fångarna-på-fortet-liknande spel, där man skulle klara av olika rum på tid. Det var mycket kul. Sen blev det boule på Surbrunnsgatan.
Sen mongolisk middag, och slutligen en massa whisky på Glenfiddich Warehouse. Det var en mycket trevlig kväll.
Då blev Felix 1 år. Fina presenter fick han.
Fin tårta blev det med.
Dax att sälja min gamla bil.
Då var det dags. I ena ringhörnan, min favorit Maker’s Mark. I den andra utmanaren, Woodford Reserve.
Woodford Reserve har en lite elegantare flaska med riktig kork. Maker’s Mark har en snygg flaska med plastvax och skruvkork.
Woodford Reserve är lite dyrare pÃ¥ bolaget. Maker’s Mark är lite billigare pÃ¥ bolaget. Skillnaden i pris är ungefär som skillnaden mellan ett mindre känt malt märke (Old Pulteney 12 Years) och ett kändare (Caol Ila 12 Years). Vad gör dÃ¥ dessa 50 kronor för skillnad? Hade det gällt whisky frÃ¥n Skottland, sÃ¥ hade det varit en hel del. Men nu, kanske delvis för att jag inte är sÃ¥ van att dricka bourbon, sÃ¥ tycker jag att jag gillar bÃ¥da dessa drycker lika mycket.
Woodford Reserve är lite torrare och har lite mer eklagringskaraktär. Maker’s Mark är honungslen. BÃ¥da är mycket goda. Woodford Reserve kanske är lite elegantare, men Maker’s Mark är ju som sagt var honungslen. Med tanke pÃ¥ vad man fÃ¥r för pengarna sÃ¥ skulle jag säga att bÃ¥da är mycket prisvärda. Dessutom sÃ¥ är det snygga flaskor att se pÃ¥ i spritskÃ¥pet.
Så här långt har jag nu kört med nya bilen.
