St. Patrick’s Day och har inte möjlighet att gå ut. Firar lite ändå med en Tullamore Dew 12-årig, som slutlagrats på sherryfat.
Detta är en ganska så oförfinad ”sherry-bomb”. Den smakar gott, men den överdrivna sherrysmaken dominerar. Jag tar gärna en liten slurk till, trots att det inte är en favorit.
Denna variant finns inte på bolaget. Vill man ha den får man köpa den på taxfree.
Efter en trevlig middag provade vi Blanton’s Gold Edition, som Galatea marknadsför i Sverige. Detta var en mycket god bourbon med en fin guldhäst på korken. För att vara säkra på hur bra den var så jämförde vi med Woodford Reserve som är en annan hästrelaterad bourbon. Problemet var bara att Woodford Reserve var svagare. En mer rättvis provning hade nog varit att jämföra med Knob Creek.
Vi försökte spä ut med vatten för att jämna ut oddsen. Då kunde vi fortfarande känna att Blanton’s Gold Edition är en mycket bra bourbon som är fruktig och smakrik medans Woodford Reserve är stramare men elegant. D.v.s. båda är mycket bra. Blanton’s kostar en hundring mer på bolaget, men för det får man en smarrigare bourbon i en snyggare flaska med en tjusig guldhäst på korken.
Inför detta års St. Patrick’s Day så öppnade vi på lördagskvällen denna flaska. En Jameson-12 Distillery Reserve. Denna hade vi köpt när vi var i Dublin på Old Jameson Distillery. Den var mycket god och smakrik. Den påminner om en Midleton, men till ett mycket bättre pris. 🙂
Innan vi öppnade flaskan så åt vi en god middag med lammstek och potatisgratäng.
Inför detta års St. Patrick’s Day så öppnade vi på fredagskvällen denna flaska. En Connemara Peated Single Malt Irish Whiskey. Denna har jag provat förut. Senast i samband med provningen med JDCMS hemma hos Tor. Där tyckte vi bäst om denna whiskey. Denna whiskey skiljer sig en del för hur en whiskey från Irland brukar vara. Denna är både rökig och single malt. Men den är god och kommer i en kul liten knubbig grön flaska. Den smakar heller inte som typiska Islay-whisky gör. Den är lite mildare och har en rökighet som mer liknar Bowmore än Laphroaig.
Då var det dags igen. I ena ringhörnan, Buffalo Trace. I den andra, Knob Creek.
Knob Creek har en snygg flaska med stilful etikett i gråbrun nyans. Man får en känsla av att detta är något som ska halsas ur brun papp-påse. 🙂 Buffalo Trace har en flaska i en stil som mer liknar flaskor från Skottland.
På bolaget är Knob Creek 130 kronor dyrare än Buffalo Trace. Men den är även 10%-enheter starkare.
Vi börjar med att smaka på Buffalo Trace. Det är en god bourbon som jag genast gillar. Sen smakar vi på Knob Creek. WOW! Detta var verkligen en jättegod smakbomb med fylliga smaker av vanilj, frukt och honung. Vi droppar i lite vatten i den eftersom den är så stark. Den smakar fortfarande mycket bra och man kan urskilja fler goda smaker. Knob Creek är en super-bourbon! 😀
Slutligen måste jag jämföra med en Maker’s Mark för att få reda på om Knob Creek är bäst. Det är svårt att bestämma sig för vilken som skulle vara bäst. Båda är goda men olika.
Anders och jag gick på whiskymässan. Efter att ha tagit en inledande öl och hämtat ut biljetter till provningen vi senare skulle gå på, började vi i den lilla hallen. Där träffade vi först på Claes Puebla Smith från TequilaSpirit. Där provade vi en El Jolgorio Joven, Agave Espadín som var en mycket smakrik men helt klar mezcal. Den var mycket god och påminde lite om en rökig whisky. Det var förvånande att en klar dryck smakade så mycket. Claes berättade om hur besvärligt det var att ta sig till destilleriet som denna mezcal kom ifrån.
Efter detta gick vi och provade lite svensk whisky som vi tidigare inte provat på. Först Hven Urania Single Malt Whisky. Denna var god och smakrik och kom i snygg flaska. Namnet på whiskyn anknyter till Tycho Brahe som bodde på ön. Fler astronomi inspirerade versioner (med namn från stjärnorna i Karlavagnen) kommer.
Vi fick även smaka på en god gin med kraftig enbärssmak som bl.a. serveras på Noma.
Nästa svenska whisky som vi var sugna på var från Grythyttan. Det hade gjorts en del reklam om denna, så jag såg fram emot att få prova. Men denna var inte god. Mycket hårda finkeltoner gjorde den närmast odrickbar. 🙁
Nästa whiskey som provades var en som jag redan innan jag provat den var skeptisk till. En Jim Beam Honey. Denna whisky hade jag sett massor med reklam för. När jag sen såg att det snarast var booth babes och inte seriösa whiskyentusiaster som fanns i denna monter, så blev jag givetvis ännu mer misstänksam.
Jag frågade vad denna dryck var bra för, men de kunde inte ge något vettigt svar mer än att få kvinnor att dricka. Jag själv antar att eftersom Jack Daniel’s redan har en liknande dryck, så ville Jim Beam inte vara sämre.
Jag provade. Det var inte en jättesöt dryck. Sötman var mer som om man haft en sked honung i sitt te. Jag tyckte inte det funkade speciellt bra, men det smakade iallafall inte illa.
Efter denna chock, så gick vi till entusiasterna hos Symposion. Där fanns det mycket gott att välja på. 🙂
Edrington (som hade Jim Bean Honey i en annan monter) har annars fina saker. Där passade vi på att prova lite fin och god 25 årig Laphroaig och 21 årig Macallan.
Sen var det dags för provningen av olika varianter av Highland Park. Jag hade sett fram emot att få prova Thor, en speciell och outspädd 16 åring. Den var mycket bra.
På morgonen tittade vi på Book of Kells, sen besökte vi Old Jameson Distillery på förmiddagen. I den Midleton som jag har så fanns det en inbjudan, som gjorde att vi slapp betala inträde (och därmed sparade vi € 26).
Det var en trevlig rundvandring, där vi fick se hur whiskey förr gjordes här.
Efter rundvandringen fick vi prova på whisky. Veronica fick jämföra Jameson med Jack Daniel’s och Johnny Walker Black Label. Veronica valde rätt och fick för det ett diplom.
Efter provningen gick vi och åt lunch. Jag åt en ”JJ ekrökt lax”. Veronica tog en ”öppen krabbmacka”. Till det drack vi Chablis. Vi blev mycket nöjda.
Sen gick vi till giftshoppen och sen till baren, där jag provade en Powers 12:a, och Veronica tog en choklad med Jameson i. 🙂
